17/2 2009 Lugnet efter stormen

Just idag älskar jag livet!!

De sista tre veckorna har varit ett rent h..e. Vår 9-åriga son R har varit magsjuk, vår 1,5 åriga son B har haft halsfluss, öroninflammation, diareer och kräksjuka, samt att vi förra helgen flyttade in till en ny lägenhet.

Inte nog med att flyttkillarna skavde sönder vår skinnsoffa och lyckades med konststycket att göra djupa hack i dörrarna till vår boksylla, så började Ben samtidigt kräka kaskader precis när vi skulle packa ned våra sista tillhörigheter i lådor, för flyttkillarna att få med sig.

Jag som emellanåt fått för mig att jag är en rättså mentalt stark individ, satte mig resolut ned och började lipa. Jag orkade inte "trösta mig" med att det med all säkerhet finns de som har det värre, och att se saker och ting med rätt proportioner.

G och jag kan helt enkelt inte stanna hemma mer denna månaden för vård av sjukt barn, hur sjukt det nu än låter. Vi har snabbt insett att det 'inte riktigt' funkar likadant här som i Sverige, när barnen blir sjuka (Sverige är helt enkelt det bästa land när det kommer till barnomsorg). Framförallt inte i dagen ekonomiska världsläge, där jag ser kollegor som försvinner från den ena dagen till en annan.

Där min panikslagna chef ringer hem till mig kl. 20 på kvällen och utbrister; "Jag kan väl räkna med att du kommer till kontoret imorgon väl?". Eller hennes kommentarer, efter att jag sagt att det nu är min tur igen att stanna hemma en dag, då G redan varit hemma med 1,5 åringen i 3 dagar i sträck; "Eftersom hela er familj bor så långt borta ifrån er, både här och i Sverige, så borde du kanske leta efter en barnvakt, eller en trevlig gammal granntant som kan ta hand om barnen när de blir sjuka". Ja, eller varför inte föra in i lagen att det är förbjudet att jobba och ha barn samtidigt. Ska man inte ens få kunna ta hand om sina egna barn, med gott samvete, när de behöver en som mest?

Vad lärde vi oss då från en relativt tuff månad;

Jo, att jag aldrig varit gladare att se min svärmor stå utanför dörren kvällen efter jag höll på att helt 'få brytet'.

Varje dag som hon mer och mer tar över köket (:)) är ett sant nöje. Jag uppskattar verkligen allt hon gör för oss just nu.

Sittandes i vår skavda skinnsoffa, tittandes på våra två underbara barn som leker kurragömme mellan staplar av ouppackade IKEA kartonger, med doftenfrån svärmors kycklinggryta i näsan kan jag inte låta bli att bekräfta för G att det spelar ingen roll hur många monsunregn, gråa moln, ändlös dimma och snålblåst som tornar upp sig emellanåt så kan man ändå vara säker på att solen en dag kommer fram igen.

När jag lite senare samma dag gungar med B i lekparkens babygunga, och hör hur han skrattar högt av glädje, så kommer jag att tänka på några kloka ord, som jag inte kommer ihåg vem som först skrev;

"Man hör aldrig någon säga vid sin dödsbädd, om jag ändå hade jobbat lite mer och lite hårdare....